Okej!
Eftersom jag ändå fotar maten jag äter kändes det lika bra att använda en blogg i det syftet. Dessutom är det ett utmärkt sätt för mig att minnas de recept jag gjort, vilket faktiskt är svårare än vad man tror. Ännu svårare är det att minnas vilka muskler som tränats, eller hur många kilometer (jag önskar det vore mil) löpbandet visade. Den tredje ursäkten är att jag kan ägna mig åt detta när Christopher spelar dator och jag läst klart alla bloggar (låter väldigt deppigt men vissa kvällar är inte roligare än så). Så om nu inte en kotte vill ta del av inspirationen är det ändå värt mödan. Eller så är det bara ett sätt att bevara stoltheten. Jag är inte den som fotar mig själv på gymet pch förhoppningsvis sjunker jag aldrig så lågt, eller så gör jag. Vem bryr sig egentligen.
